2008 rullade på. Låt lades till låt i vårt albumprojekt. Den förste mars genomförde vi en inventering och hittade nitton mer eller mindre färdiga låtar, därtill ett tjog halvfärdiga. Den tredje mars fanns bara nio färdiga kvar. Ralph hade raderat resten. "Ni börjar bli för lata och trygga" sa fanskapet. "Tänkt nytt, tänk om, tänk större" fortsatte han och rusade vidare. Jag vill minnas att han skulle på ett möte på Linköpings universitet angående den nya musikproducent-utbildningen (och som ni förstår handlade det knappast om att han skulle GÅ den). Men mötet kan också ha gällt en välkänd och något lynnig skådis solouppsättning av Dr Glas. Eller en intervju angående fildelningsbrott - Ralph hade börjat refereras till i den debatten, några gånger hade han begåvats med epitetet "sakkunnig".

Hans berömmelse nådde i april en höjdpunkt som faktiskt kan eller åtminstone kunde bevittnas på SvT:s hemsida: I ett debattprogram citerades han två gånger inom loppet av en timme. Av en ungmoderat som blivit gammal i förtid och en tjomme som diskuterade fildelningen under antifascistisk flagg. Bägge två riktiga.

Ralph var uppbragd efteråt. Dock inte över det uppenbara, utan över att de inte nämnt honom vid namn.

Själva svor vi en hel del. Över de försvunna filerna och över hans mediekåthet. Över hans hybris. Över en massa små och stora grejer som gick snett och som åtminstone i våra ögon hade med Ralph att göra. D dock undantagen. Han svor inte. D är bara arg en gång vart tredje år. 2005 var han svinförbannad på en snubbe som kastade bort hans boomerang. 2008 blev han rasande när vi gett Ralph skulden för att råttor invaderat Grammofons källarvåning. D tog honom i försvar. Sa att en mikrovågsugn hade mer empati i sig än T, L och jag tillsammans. Han jagade oss genom lokalerna, fäktandes med sin didgeridoo, som om vi var några dingos som grävt upp hans trädgårdsland.

D framstod nu som den ende som egentligen förstod sig på Ralph. Som Ralphs man i bandet. Flera av D:s låtar hade på olika vis initierats av Ralph och den här sången är kanske det tydligaste exemplet. Såhär i backspegeln ser jag rätt tydligt hur den karusell Ralph befann sig i gav honom lika delar glädjeyrsel och illamående. Animal ger uttryck för det senare. Avsmaken för människors beteenden som D gestaltar här var nog mer Ralphs än hans egen. Det finns också flera textrader som direkt riktar sig mot oss i bandet. Vi stod vår välgörare upp i halsen. Liksom alla de som tyckte att de kunde ta en bit av honom. Liksom resten av den civiliserade världen. Och vi kontaminerades under inspelningen - här hörs antagligen Ralphs inflytande på oss allra tydligast.

Jag kan inte tänka mig att L skulle ha kläckt den här basgången utan Ralph. Samma sak med mina och D:s gitarrer - de är som inkopplade till hans reptilhjärna. Och E:s trummor ... fatta att den lille mannen med hatten klev in och hörde detta i slaskmix och att det måste ha låtit hur corny som helst och att han trotzdem genast bara gjorde ... helt rätt.

- Äh, jag bara spelade på gitarrerna, sa han anspråkslöst.

Men vi förstod hur det låg till: också han hade smittats.

Dagen efter satt jag på jobbet, två stenkast från brandstationen. Jag hörde en brandbil dra iväg västerut med tjutande sirener. Den tystnade efter en knapp minut. Jag hörde en till. Jag hörde ytterligare en. Jag öppnade fönstret och lutade mig ut från mitt rum på tredje våningen i det gamla läroverket.

Brandbilarna hade stannat vid idrottsparken, där man var i full gång med byggandet av den nya arenan. Två stegar hade rests mot den jättelika strålkastarmasten. Högst upp syntes en liten vinglig vitklädd figur.

Jag rusade nerför trapporna, snodde en cykel och trampade uppför Södra Promenaden. Några poliser försökte mota bort mig, men jag fintade vänster-höger-vänster och smet emellan dem. Nedanför masten sprang några män i hjälmar omkring med ett brandsegel i ett fåfängt försök att förutsäga var figuren planerade att landa. En civilsnut kom springande med en megafon. "Gör inget du kommer att ångra!" skrek han. Figuren skrek något tillbaka, en liten ramsa, om och om igen. Civilsnuten hyssjade ner myrstacken därnere på marken så att vi kunde höra vad:

- Jag är normal! skrek han. Jag är normaaal!

Ralph hoppade aldrig. Det hade jag heller inte trott att han skulle göra. Jag hade varit mer rädd för att han skulle flyga iväg.

Hur han kom ner vet jag faktiskt inte, de bortfintade polismännen satte handfängsel på mig och tryckte ner mig på golvet i en piketbil. Jag vet bara att han togs in för förhör, att han sedan släpptes, att tidningarna dagen därpå skrev om en "genial PR-kupp av Ralph" och att han därefter återigen försvann.

skyldig. Varför hade han varit så avig? Det gnagde i honom länge efteråt. Han ältade bråket i studion när Ralph bröt armen, han grubblade över sin frånvändhet. "Jag trodde", sa han och fingrade på sin gitarr, "att jag var en rätt bra med-människa. Att jag var tolerant. Att jag såg diamanten i botten av varje människa, det alla har gemensamt, och inte bara skalet. Att jag ville låta alla slags blommor blomma, på egna villkor. Men så beter jag mig som en jävla fascist när jag möter nån som inte passar i min flora." "Vad är det här?" sa L och plockade upp en broschyr ur T:s gitarrfodral. "Cistercienserorden? Ska du bli munk nu?" "Funderar på det", sa T dystert. "Vad tror du Ralph skulle ha sagt?" sa D. "Skriv en låt, grabbjävel!" sa T och log snett.
/M