K hade alltså flytt landet. Han kom hem ibland, vi gjorde ett par spelningar, även några sessions i studion. På denna låt var han med. Det hörs: lyssna på den karakteristiska släpigheten!

Med i studion fanns också Ralph. Han var nästan alltid med under hösten 2007. Hans favoritposition: mitt i själva studiorummet, på en bakochframvänd stol, med en kopp kaffe som han spetsade med något som förvarades i en liten plåtask.

Jag var rätt nyfiken på den där tillsatsen. Snodde asken. Det visade sig vara mintpastiller mot dålig andedräkt.

Nå, positionen kan ju likna kapellmästarens. Eller producentens. Ralph var emellertid ingetdera, trots den viktiga min han antog. Till en början var han mest åhörare, spegel. Han gjorde viss nytta därvidlag. Låt mig exemplifiera: jag skulle lägga ett Rhodes på den här låten. Hittade en slinga, men den satt inte. Ralph tittade på mig så länge att jag blev generad och vek ner blicken. Den landade på klaviaturen, en oktav upp från där jag nyss spelat. Jag testade och - voilá.

Jag tyckte mig se en Ralph-effekt också på de andra. Spela slappt sa vi till E under ett (senare bortklippt) trumpålägg på Frog. Han spelade ganska slappt. Sedan kom Ralph och då spelade E plötsligt slappare än en hängmatta. L skulle göra en elak gitarr. Han gjorde den. Lät elakt. Sedan kom Ralph … ja, ni fattar.

Men kan ni fatta detta: Vi gör en spelning på VB. Vi sätter upp. Då kommer Ralph in. I kostym. Går direkt fram till F, ägaren. De hälsar kollegialt. Och Ralph pratar med tydlig italiensk brytning. Hur sjukt är inte det? Pengar byter ägare. Sedan fram till oss. Gageutdelning. Tvåtusen per skalle. Plus varsin ostfralla.
Det här utvecklades till ett skiljevägsdilemma. Hur mycket av stålarna hade fastnat hos Ralph? Hur kunde han ha mage att gå in mellan oss och ägaren? Och vad var det för en jävla b-deal med frallor? Å andra sidan: vi hade initialt blivit lovade totalt femtusen – Ralph hade alltså dubblat vårt gage. Hur mycket han än blåst oss på så hade vi tjänat på det. Å tredje sidan sa han: ”Se till att spela nåt med Tom Jones. Det är ägarens idol.”
Månljust. Han hade sålt oss. Lovat att vi skulle dansa efter kapitalets pipa.
Vad göra?
Vi lät oss köpas.
L kräktes i basfodralet innan vi körde Delilah, men världen är ett inkonsekvent ställe. Utan vatten dör vi, ändå kan man drunkna i det. Gud är god men krigen rasar. Publiken älskade vår version av låten. Den blev faktiskt något av en lokal hit, efter att folk lagt ut mobilinspelningar på youtube. Vilket gav oss vissa fördelar. Rabatt på strängar, till exempel. Folk som bjöd på öl och kaffe.
Det är lätt att sitta i baksätet och fnysa åt Kent. Men ni anar inte hur lätt det är att låta sig köpas. Oktober, november, december 2007 – vi kände oss on top. Låtar skrevs. Bring it on, en rökare från L:s penna. Let them boogie days in – T. En helt annan låt än dess mörka syster som återfinns i slutet av den här plattan. Här tog T discon in i 2010-talet. Det krävde självförtroende och vi hade fått det. Att folk började kalla vårt band Ralph tog vi lätt på. Vi flöt med. Att folk trodde att Ralph var med i bandet – också det accepterades. Han var visserligen ingalunda medlem, men han var som … ett stödhjul på en cykel. Eller en släpvagn till en bil. Ett drivankare – och vi var båten. Den trettonde aposteln.
En del trodde att han var manager och det är väl det närmaste sanningen vi kommer. Även om inte heller det var sant. Spelade gjorde han sällan. Men han hade något slags näsa för … ja, något. Och han började använda den. Till vissas förtret tog han snart bladet från munnen inne i studion. Lämnade sin observatörsroll och levererade idéer: Byt instrument. Stäng av alla reverb. Börja med refrängen istället. Vänd på gitarren. Blunda när du spelar. "Gör tvärtom" hördes ofta. "Marknaden" likaså. "Musik är ett slagfält" - vad nu det skulle betyda.
Ralph gillade inte våra nya låtar. Han sa att vi behövde något i stil med Delilah.
- Nåt om en tjej, grabbar, sa han, nu utan den där läskiga psykobrytningen.

Då skrev D den här sången. En kärlekslåt till en faster. Jag tänker alltid på min egen moster när vi spelar den. Önskar jag hade skrivit den själv. Jag fattade det inte då, men det fanns ju ett mått av protest redan här. Mot Ralph. "OK, tjej, men en gammal." "OK, vi går med, men inte hela vägen."
I november plockades youtube-klippen bort. På omvägar fick vi höra att T Jones hade agerat. En vecka senare levererade Ralph ett schysst exemplar av det elektroniska instrumentet theremine. Det är den som låter som en såg på Auntie Kath. Och ja, ni gissar rätt: thereminen bekostades av en man från Wales.
/M