Jag tror att det var november. Kanske år 2005. Jag vet inte så noga och ärligt talat så spelar det ingen roll huruvida det var då, igår, eller för 1000 år sedan. En äldre man som gjorde hela sin karriär på att sjunga och beröra sin publik med sin säregna röst hade blivit inbjuden till ett kulturprogram på tv där han skulle framträda tillsammans med en yngre kvinnlig pianist.

De två hade aldrig träffats tidigare men den äldre sångarens manager hade sagt att det vore bra för honom att göra det här. Det skulle ge honom lite publicitet vilket skulle passa alldeles utmärkt eftersom det planerades att släppas en skiva med honom inom några månader. Den kvinnliga pianisten såg det här som ett tillfälle att få bättra på sitt cv. En win-win situation. Tittarsiffrorna förväntades att spränga taket.

En onsdag träffades de för första gången. De hade bestämt att ses vid SVT:s lokaler klockan 10.00 men den gamle sångaren dök inte upp förrän 11.30. Han var trött. En av hans katter hade fått ungar under natten och han och hans fru hade varit tvungna att sitta uppe och hjälpa till med förlossningen. Producenten för tv-programmet var stressad och nervös.

Det här var den enda tiden som fanns. Skulle de hinna? Pianisten var arg och såg sin chans till berömmelse försvinna. Den gamle mannen ville ha kaffe innan han började.

Tiden gick. När ytterligare en timme hade gått ville han lägga sig och vila en stund. Han la sig på en soffa som stod placerad i en korridor. Samma soffa som för övrigt hade varit gästsoffa i “Söndagsöppet” några år tidigare. Hans manager försökte lugna ner den stressade församlingen genom att säga att det skulle gå bra. Att sångaren var tvungen att fundera ut några ändringar i texten innan det var dags att gå in i studion. Att det snart skulle vara dags att sätta i gång med repetitionerna.

Klockan 15.00 gick de in och en halvtimme senare gick de ut. Man hade passat på att filma allting samtidigt. Repetitionerna och det färdiga resultatet. Det var klart. Alla var nöjda och lite smått förvånade över att resultatet hade blivit så bra. Den unga pianisten var överlycklig och sms:ade sin bästa vän och sa att hon skulle bjuda på middag för att fira det hela. Managern ringde en taxi från producentens kontor. Programredaktören kom in och gratulerade. Det såg bra ut.

En månad senare sändes programmet. Jag satt i köket och hörde tv:n ifrån vardagsrummet. Jag tänkte att det här låter som något som jag skulle kunna sno och göra en annan version på. I en av kvällstidningarna stod det att den gamle sångaren hade blivit stoppad av polisen utanför en MC-klubb tillsammans med sin fru, en kartong med kattungar, en pistol och alldeles för mycket narkotika för att kunna slippa undan åtal. “Den snart skivaktuelle artisten vill inte kommentera händelsen.”

Jag glömde bort det hela och det var inte förrän några år senare, om nu tiden i den här berättelsen spelar någon roll, som jag satte mig framför datorn och letade upp sändningen på Youtube. Med gitarren bredvid mig och penna och papper framför mig gjorde jag min version. Jag avlade fram ett syskon till deras sång. En kusin, kanske. J var på väg att försvinna. Det var ingenting som hade skett ännu men vi visste om det båda två även om ingen av oss hade vågat formulera ett adjö ännu.

Jag träffade den där managern vid ett tillfälle på en bar i Göteborg. Det var ett ställe dit många av skådespelarna från Stadsteatern brukade gå efter sina föreställningar. Han och Peter Harryson satt vid samma bord och pratade affärer och planerade någon form av Taube-platta, som om världen behövde ytterligare en sådan. Tydligen ville Peter göra sin tolkning av “Himlajord” eftersom han aldrig hört en vettig tolkning av den.

Jag hälsade och växlade några ord. Blev bjuden på ett glas Sangria och erbjuden att slå mig ner en stund. Jag satt tyst och lyssnade på deras konversation då managern plötsligt började prata om en kille som skulle kunna vara behjälplig vid en eventuell turnéläggning.

Han hette Ralph.

Jag förstod på det fortsatta resonemanget att det handlade om vår mystiske vän.

Efter ett tag tog jag mod till mig. Ungefär som en finnig och blyg pubertetspojke som ska fråga chans harklade jag fram en önskan om att få telefonnumret till denne Ralph. Jag berättade att jag kände honom sedan tidigare och skulle vilja ha kontakt med honom igen. Jag fick numret och skickade det genast till L. Jag vågade inte ringa själv.
/T