I februari dök Ralph upp igen. Solbränd och avspänd, i Hawaii-skjorta. Han hade varit på ett svenskägt hälsohem på Kanarieöarna.

- Jag ska ta med er dit när vi är klara med plattan, lovade han och satte sig på sin ursprungliga plats i studion - på en bakochframvänd stol, mitt i rummet - och tycktes vänta sig att inspelningen skulle rulla vidare som om han bara varit ute och tagit ett bloss.

Vi reagerade osamstämmigt. D slog sig ner bredvid Ralph som om denne varit en bror som just kommit hem från kriget. T serverade kaffe till alla utom Ralph och satte sig sedan vid pianot, demonstrativt bortvänd. L satt med sin nya gitarr i knäet och verkade inte veta vilket ben han skulle stå på.

Själv betedde jag mig helt irrationellt - jag drog igång ett osammanhängande resonemang om att det här bandet inte behövde eller ville ha nån ledare och om att om man nu ändå VAR ledare för bandet så kunde man fan inte bara dra iväg sådär och om man var ledare för bandet och ändå DROG då kunde man inte bara komma tillbaka och tro att man var vare sig saknad eller bortglömd ... ingen fattade någonting, allra minst jag. Mitt anförande dog mitt i en mening, Ralph ryckte på ena axeln och sa:

- Jag såg en groda på Kanarie-öarna. Och då tänkte jag på oss.

- Oss! fnyste T.
- Aah ... groudour, sa D och tog fram sin anteckningsbok och började skriva. Ralph satte igång en längre monolog om grodors likheter med människor, om viljan att lämna dypölen och bli den man skulle kunna vara, om skapandeprocessen som kan få det att hända, om dessa ögonblicks specifika vikt, om Darwin, om Dante och till slut hamnade han i knäet på Gud. Men då var D redan klar. Så den sistnämnda dimensionen kan man bara ana i den här texten. Melodin blev också den klar direkt - D har en jävla förmåga att hitta melodier och skeva ackordföljder utan att behöva pröva sig fram. Det är som att han har en egen harmonilära.

Men arret blev min själ inte klart direkt.

Frogsong lät i D:s version som en barnsång i countryvalstappning. Ralph skrockade och sa att det var ju inte lätt för D att veta, men svenskar hade sedan länge fått nog av såväl barnsånger i proggtappning som barnsånger om grodor. Här krävdes ett modernare sound. "Nåt åt technohållet ... det är vår tids folkmusik" sa han (och utifall någon gått och undrat över varför vi spelade Breathe live den vintern så berodde det alltså på att Ralph drev den där tesen fler gånger). D nickade glatt, T gick hem, jag fnyste, L kopplade in tre effektboxar till gitarren och Ralph satte sig för första gången bakom ett instrument. Det råkade bli trumsetet. Han utlovade en "analog loop" och satt sedan och dundrade på pukorna i gott och väl en halvtimme, klippte ut ett 5-minutersavsnitt som enligt honom var genialiskt, skruvade till ljudet och kopplade på ett chorus för att få trummorna att låta bubbligt träskiga, jag sveptes mot min vilja med och la en syntig basgrund, L byggde kyrkväggar av gitarrstämmor, jag fixade tinnar och torn med orgel och rhodes. Det lät inte alls techno, men det hade ett skumt sug som gjorde oss rätt upphetsade. Emellertid: sen skulle D sjunga och då sjönk hela jävla kyrkan i trumträsket med ett förargligt "blupp". Rösten och hela låten tvärdog. Vi insåg så småningom att det för det första var helt fel tonart för D, för det andra att det i princip inte fanns någon takt kvar eftersom vi omedvetet hade mixat ner loopen under arbetet och för det tredje att loopen inte alls funkade som en loop eftersom R inte lyckats hålla samma tempo i mer än tre takter i rad.

Men vi drog opp bygget. Det var en uppgift som skulle få bärgningen av Titanic att kännas som en enkel tandborstning. Om nu någon hade bärgat Titanic. Av kyrkan återstod till slut detta lilla kapell med plåttak och gnisslande dörr och det som till slut stagade upp det var E:s kantslag.

Vi lärde oss något i denna process: Ljud är konstiga. Om man är lagd åt det paranoida hållet skulle man rent av kunna kalla dem opålitliga och lömska. Man hör en sak idag, i morgon låter det helt annorlunda. Lägger man till något antar det ursprungliga ljudet ännu en skepnad. Inte sällan uppstår samtidigt ytterligare ett ljud. Som man inte ens har spelat.

Man skulle också kunna säga att ljuden är som Ralph.

Han antog alltså, efter vistelsen på hälsohemmet, ännu en skepnad: den relativt avspände och något mer mogne entreprenören. Folk åker på hem för att gå ner i vikt, men R hade lagt på sig åtminstone tio kilo.

En del av den nya pondusen och det nya självförtroendet kom nog faktiskt från de nya fettringarna runt midjan och under hakan. I livet utanför Grammofon var det precis vad han behövde - han hade inspirerat och fascinerat, nu ingav han också förtroende. Han behövde inte längre tränga sig på höjdarna i stan. Nu sökte de upp honom.

Ralph ombads delta i arbetet med att marknadsföra och hitta användningsområden för den nya fotbollsarenan, han blev för en symbolisk krona delägare i en restaurang med galleriambitioner (en av de övriga delägarna var förresten en rikskänd tävlingsryttare) och valdes in som medlem i kommittén för kommunens kulturhuvudstads-ansökan.

Ändå hade han tid över till att driva på oss i arbetet med albumet och till att fortsätta med filmprojektet.

Frogsong är förresten ytterligare en sång från The hole you're digging. Någonstans finns 15 minuters film som visar taket på Hedvigs kyrka, skjuten ur ett extremt grodperspektiv. I en sekvens "flyger" T över lokalen iförd ett par gigantiska änglavingar. L och jag skymtar i nederkant - med varsin k-pistatrapp, bägge riktade mot ängeln.

Regi: Ralph.
Man borde väl ha förstått det redan då: också den här versionen av vår mystiske välgörare skulle så småningom krackelera.
/M