Jag hade fått ett brev. En bekännelse. En önskan om att bli förlåten. Något hade hänt för nästan 30 år sedan och detta något hade legat och skavt hos brevskrivaren så länge så att han till slut kände sig tvingad att skriva och be mig om ursäkt. Jag hade nästan glömt bort den där tiden. För mig var de händelserna bara ett minne lika suddigt som en dåligt framkallad bild man genast kastar.

Bandet skulle repetera. Det var i februari 2009. Nere i studion pratades det om för lite material. Vi behövde fler låtar. De andra höll på att stämma instrumenten. Som en blåsorkester. Drog kablar och tryckte på knappar. Som sömmerskor. Jag satte på kaffe. Det är sådant jag gör. Tiden med A hade inte börjat. Jag visste inte ens om den. Men brevet innehöll sådana detaljer och en sådan längtan att jag började få aningar om att något som liknade framtiden snart var här. Vissa ord snurrade runt i huvudet på mig och krävde svar.

I den röda soffan vid det svarta bordet satte jag mig ner och skrev ett svar. Det fanns inget jag kunde göra där inne i det andra rummet i alla fall.

Ljudet från kaffet som droppade ner i bryggaren och surret från de andra i rummet bredvid, ackompanjerade pennans hastiga rörelser mot pappret. Jag tänkte att om jag skickar mitt svar redan idag så kommer det kanske att komma fram imorgon. Det är bra för då vet jag att mitt svar antagligen är läst och begrundat innan J har kommit hit.

Inifrån mixerrummet hördes vilda diskussioner om Ralph. Någon hade fått ett sms från honom där han bad om ett förskott på den summa han uppenbarligen trodde att vi skulle betala honom. “Har vi lovat honom det, frågade någon. “Jag kommer inte att ge honom ett öre. Han drog ju med hälften av våra prylar”. Ingen av oss visste var han befann sig nu.

Holland var dock ett hett tips. En bekant till M hade sett honom där en vecka tidigare. Då satt han på en shoppinggata och sålde något som skulle massera hårbotten på folk och som han mer än gärna demonstrerade på förbipasserande. Påminnelser om obetalda räkningar hade börjat komma till oss alla där han stod som referens. Det mesta var handlat på internet. Musikinstrument och inspelningsutrustning men även kläder, läkemedel, sexleksaker och mat. Min gissning är att det kommer att dröja länge innan vi ser honom igen.

“Är kaffet klart?” ropade någon. Jag stirrade ner i min kopp och insåg att jag hade druckit alltihop själv. "Alldeles strax!” svarade jag medan jag reste mig från bordet och brevskrivandet, gick bort till bryggaren och satte på en kanna till.

Medan jag stod i köket såg jag hur D, L, och M kom ut till samlingsrummet och satte sig i soffgruppen. Färdigkopplade och med rätt tonarter i bagaget slog de sig ner och väntade på att jag skulle bli klar med kaffet som enligt dem tagit alldeles för lång tid att få färdigt. De klagar ofta på saker som de inte har någon insikt om. Jag ställde fram tre koppar till och såg hur de tre satt bredvid varann i soffan och läste mitt brev. En timme senare hade vi spelat in en ny låt.

Jag tog bilen hem senare på kvällen. Satte mig framför tv:n. Somnade. Vaknade inte förrän vid lunch dagen därpå. Innanför dörren låg en hög med reklam, en räkning från djursjukhuset i Kalmar län samt två vykort postade från olika platser men från samma avsändare.
/T