När Ralph kom tillbaka efter sin fjällvandring hade han alltså börjat umgås med D även privat. Bland annat hängde han med D upp till Storsjöyran för att hjälpa till med att sälja drakar, t-shirts, jongleringsbollar och peruker. Allt som handlade om kommers och eventuella pengar tycktes locka honom. Jag vet inte hur den där resan gick och hur D hade det under den där veckan de då bodde i hans skåpbil, men när de kom tillbaka hade D sålt prylar för tre gånger så mycket som han hade räknat med.

Ralph erbjöd sig även att förhandla pris med en rörfirma som L hade tagit kontakt med vid renoveringen av sitt hus. Jag tror att det rann ut i sanden.

I alla fall, när de kommit tillbaka från Östersund hade D med sig den här låten. Från början bara melodin och några rader nertecknade i sin lilla svarta anteckningbok. Olika rim. Fraser som han hade kommit på under den långa bilresan. Ralph hävdade med en dåres envishet att det var han som kläckt de flesta raderna. Eller i alla fall gett D inspiration till alltihop. Han pratade om upphovsrätt och STIM och sa att han skulle återkomma i frågan senare. Skulle ringa några samtal.

Hösten gick och vi hade fortfarande inte färdigställt sången. Under ett telefonsamtal med D fick jag reda på att texten var färdig. Av någon anledning blev det inte så att vi träffades så ofta i studion längre. Jobb, familj och för lite inspiration kanske var delorsaker. Jag vet inte. Det gick lång tid mellan repen och inspelningarna.

13 december fyllde min dotter år och det hölls barnkalas. Släkten och några av hennes dagiskamrater var på besök.

När tårtan hade ätits upp och folk var på väg hem ringde det på dörren. Ralph stod där med två kassar fyllda med paket. Han sjöng "ja må hon leva" så det ekade i hela trapphuset. Jag fick in honom och tystade ner sången och hurra-ropen något.

Både glad och förvånad frågade jag hur han visste att det var födelsedagskalas. Han hade ju aldrig träffat min dotter. Han svarade inte utan klev rakt in och hälsade artigt och lika charmigt som alltid på både barn och vuxna medan han kommenderade att paketen skulle öppnas. När papper och snören for genom luften viskade han till mig att han hade en plan på hur "hans" låt skulle bli. "Jag har allt klart här inne", sa han och knackade på pannan. "Jag har skrivit ner vilka instrument som ska användas och vem som ska spela vad. De andra är på väg till studion redan. Kan du komma loss?"

Några timmar senare hade D satt gitarrslingan i början på låten och jag hade hittat rätt toner på melodican. Allt var klart för inspelning. På slutresultatet är dock min melodica ersatt med en orgel som jag tror att M lyckades tvinga in vid ett tillfälle när jag var borta.

Jag berättade aldrig för D att paketen min dotter fick innehöll prylar från hans firma. Jag vet inte om Ralph hade snott dem eller om han köpt upp ett stort parti för att sen kunna sälja dyrare, själv. Men i min garderob ligger det fortfarande jongleringsbollar som ingen kastar upp i luften längre, drakar som aldrig lämnat sina förpackningar och prövat sina vingar, t-shirts med yin och yang och gummiormar som sjunger när man trycker på dem. En av perukerna fick jag dock nytta av i en föreställning. Iklädd en helvit sjömanskostym, änglavingar och en solfjäder stor som ett lakan gjorde peruken succé.

Första gången vi spelade den här låten offentligt var Ralph med. I ögonvrån såg jag honom gå runt mellan borden på VB och berätta för folk att det var han som skrivit just den här sången. Hur mycket sanning det ligger i det vet bara han och D och motorvägen mellan Norrköping och Östersund.
/T

Strax efter att vi satt Symbolic Fallos samlades vi i studion igen. Det var under någon av de första dagarna. Syfte: att slutföra en alternativ version av Walk on by. När T hade kommit med genidraget att dra ner tempot så glömde vi helt bort den ursprungliga versionen. Det var först i slutet av processen som M hittade den i datorn och började skruva på den igen. Vi hade ingen sång pålagd så M satte en leadsång och en ackgitarr. Eftersom M är M så kunde han givetvis inte sluta harva när alla andra hade gjort det så han förlängde låten med ett par tre minuter. Orden bara föll ur hans mun och när han till slut tystnade så tyckte vi att det lät riktigt bra.

Vi bestämde oss för att den skulle med som ett bonusspår men de extra minuterna med sång och ackgitarr kändes lite påklistrade, vilket dom onekligen var. Det var då vi kom på att vi skulle klistra på ännu mer, vilket skulle visa sig ödesdigert.

Det hade alltså varit tunnsått med gemensamma träffar den sista tiden. T var upptagen med att finna sig själv och att repa inför nästa roll på Östgötateatern, en tung huvudroll i Cabaret. M växlade mellan att få in unga människor på rätt spår och med att skriva på sin bok på nätterna. Det kunde även höras grovkorniga inspelningar som antydde att han var på gång med låtskrivandet igen. Det lät bra. Själv försökte jag bara hitta tillbaka på alla möjliga sätt, eller om det var att komma vidare. Riktigt till vad lyckades jag aldrig komma fram till.

Det hade alltså varit tunnsått med gemensamma träffar den sista tiden. T var upptagen med att finna sig själv och att repa inför nästa roll på Östgötateatern, en tung huvudroll i Cabaret. M växlade mellan att få in unga människor på rätt spår och med att skriva på sin bok på nätterna. Det kunde även höras grovkorniga inspelningar som antydde att han var på gång med låtskrivandet igen. Det lät bra. Själv försökte jag bara hitta tillbaka på alla möjliga sätt, eller om det var att komma vidare. Riktigt till vad lyckades jag aldrig komma fram till.

D försökte förtvivlat hålla alla sina bollar i luften, jonglör som han är, dock med blandat resultat. En del bollar var lätta, andra tunga - familj, ekonomi, clowuppdrag hos sjuka barn på lasarettet, försäljning av jongleringprylar, ett ständig farande runt hela riket. Dessutom var det nu klart att han skulle till ett flyktingläger i Burma med Clowner utan gränser. Det var sista chansen att få ihop den samling människor som numera gick under namnet "Ralph".

Ralph, ja. Han hade fungerat som katalysator för en rad av märkliga processer. Vi hade fått något från honom som är svårt att sätta fingret på vad det var. Samtidigt hade vi alla olika anledningar att vara förbannade på honom. Han flög ut och in i våra liv helt utom vår kontroll. Han dribblade med pengar, gjorde konstiga uttalanden i vårt namn, som visserligen även var hans namn men vi var nu som grupp förknippade med honom, på gott och ont.

Vi hade samlats i studion, D skulle nästa dag kliva på flyget till Thailand för att sedan ta sig över gränsen till Burma. Min idé var att vi skulle fylla M:s tre extra minuter på WOB med improviserade infall för att få till ett kul avslut på låten, albumet och projektet. Vi hade plockat fram allt vi kunde komma över i instrumentväg, tamburiner, kastrullock, megafon, en motorhuv, en TV, järnrör, oljefat, ett kylskåp m m.

Allt var uppställt och mickarna var utplacerade, ett bord med sprit var uppställt. Det var bäddat för ett avslut. Vi körde igång, fyllnade till och vid någon punkt så tippade vi över till det stadiet när undertryckta konflikter börjar läcka ut. Tobias började konfrontera Ralph med hans skumma ekonomiska uppgörelser vid våra spelningar. Magnus ifrågasatte Ralphs självpåtagna bandledarskap. Jag gnällde över mystiska fakturor som hade dykt upp.

Stämningen var milt sagt grinig. När vi skulle göra det sista pålägget med handklapp så brast tålamodet hos Ralph. Någon råkade puffa till honom vid micken varpå han började knuffa tillbaka. T flög in i hammondorgeln som välte. Tumult uppstod och mer eller mindre tunga inventarier flög runt i studion. D och Ralph låg tätt sammanslingrade i en bitter brottningsmatch under Rhodespianot. M blödde ymnigt från ett elakt jack i pannan som orsakats av en förlupen ridecymbal.

Utbrottet varade kanske i 15 sekunder men kände som en evighet. Ralph flög plötsligt upp, rafsade ihop sina prylar och stormade ut med gråten i halsen skrikandes, "era otacksamma jävla medelmåttor!" Vi följde efter och såg när Ralph slängde in sina prylar i sin vita buss som såg misstänkt vällastad ut. Den var fullpackad med grejor och vi kunde bl a skönja några av våra instrument, Firebirden t ex.

Det sista vi såg av Ralph var när hans buss försvann runt hörnet i korsningen Knäppingsborgsgatan-Gamla Rådstugegatan. Vi saknade honom redan.
/L