I juli 2008 kom Ralph ånyo tillbaka. Annorlunda igen. Han hade en ny blick, den liksom såg bredvid en. Den här gången hade han varit på vandring. Han hade gått till fots mellan Storulvån och Narvik. Över fjällen. Vi mätte upp vägen på kartan, det rörde sig om åtminstone 60 mil. Inte konstigt att han nu återigen var smal som ett snöre.

Vi var väldigt mjuka och fina mot honom. Finast var D, som genast tog med sig Ralph hem och inrättade honom på vindsvåningen i sitt torp. Vi andra ville inte vara mindre storstilade, så vi for dit med ett lass möbler och målarfärg och fixade till Ralphs nya boning. Ralph blev blank på ögonen. Vi fick höra några osammanhängande brottstycken ur hans barndoms historia medan vi målade och fejade. Vi fattade inte mycket, men det lät dystert. D tystade ner honom och sa att det inte var mycket att älta. Det som hade hänt det hade hänt.

- Kan man få en öl? pep Ralph.
Varpå D genast sprang ner och hämtade en.

- Kan man få en öl? skämtade jag.
- Finns i kylen, sa D och blängde på mig som om jag hade bett honom om att klippa mina tånaglar.

Intensiteten i studioarbetet avtog markant under återstoden av sommaren och hösten. Oftast blev det jag och L som satt och sorterade bland påläggen. Vi lappade, lagade, kompletterade och stekte. Och när vi väl träffades allihop kom D och Ralph alltid sent och alltid tillsammans.
Jag skulle aldrig ha erkänt det då, men jag var i vissa avseenden avundsjuk på D. Han hade fått full tillgång till Ralph medan jag var förflyttad till periferin.

Om läget varit annorlunda - då kanske JAG hade skrivit den här låten istället för D.

Ugly handlar nämligen inte, om nu någon trodde det, om D.
Den handlar om Ralph.

Följande framkom under denna inspelning: Ralph var uppväxt i Sveg. Pappan frikyrkopastor, mamman vänsterpartistisk landstingspolitiker. De var, föga överraskande, skilda. Bägge levde dock i Svegs tätort. Pappan ensam, mamman med en buddhistisk betongarbetare som jobbade halvårsvis i Indien. Pappans hem var mörkt och fullt av skam och skuld, mammans ljust och levnadsglatt. mellan dessa två poler flyttade R varje vecka från sitt tredje till sitt artonde levnadsår. Det måste ha varit gränslöst förvirrande - tänk er att som typ åttaåring ena veckan få veta att hånglande halvnakna människor på golvet i vardagsrummet är ett skönt sätt att visa kärlek på och sedan veckan efter få bannor för att man sneglat på underklädesmodellerna i Elloskatalogen. För att bara ta ett exempel. Man kan säkerligen få en mer multipel personlighet än den Ralph uppvisade av sådana uppväxtförhållanden.

Men de dubbla budskapen hemifrån var inte det svåraste att ta. Här har vi en totalförvirrad grabb med ett enormt (antar jag) bekräftelsebehov. Hans enda arena är skolan. Det är där det ska ske. Men vad händer? En dag ett får grabben ordet "nörd" stämplad över hela fejjan. Nu användes knappast den glosan där och då, men något liknande. Han blir totalstigmatiserad direkt. Iklädd tvångströja dag ett. En tioårig sörja startade. Slutade inte förrän han - som sången berättar - plockade fram sina gamla hornbågade glasögon nån gång i mitten på gymnasiet och genast fick brudarna, ställningen, möjligheterna.

- Men då var det ju för sent, sa L.
Vi andra nickade. Så sant.

Informationen ovan kom till oss i små stycken, i pauserna under inspelningen av Ugly. Som alltså helt enkelt är en liten del av Ralphs historia, berättad av D. Jag måste säga att jag fortfarande får lite ståpäls av den sista raden:

- You really weren't that ugly.
Det låter kanske inte som mycket till kärleksförklaring, men det var det.
/M